Man kan inte så noga veta - barnpsykiatriska utredningar tillsammans med socialtjänsten : praktik och forskning genom reflekterande processer

Det här är en skildring av en utvecklingsprocess som en arbetsgrupp inom barn- och ungdomspsykiatrin i Gällivare gör tillsammans med de familjer och samarbetspartners som de har i uppdrag att hjälpa. Boken handlar om öppna samtal med alla berörda i utredningar om

vad som måste till för att barn och ungdomar som far illa skall bli beskyddade. Den handlar också om en utforskning av dessa utredningar.

Frågor som diskuteras är:

– Hur ska vi i samverkan med olika samarbetspartners och patienter tillsammans kunna utveckla ett kliniskt utrednings- och behandlingsarbete bäst möjligt anpassat till våra patienters och samarbetspartners behov av hjälp?

– Hur ska vi tillsammans med våra patienter och olika sam- arbetspartners kunna bedriva klinisk forskning som bäst möjligt tillvaratagit våra egna behov av att förstå hur vi bäst möjligt

ska kunna ge den hjälpen?

– Hur kan dessa arbetsprocesser ömsesidigt gripa in i och för- ändra varandra och oss själva i teamet?

I ett kapitel binder professor Tom Andersen ihop bokens två delar: den första som handlar om den praktiska utredningen i barnavårdsärenden och den andra som omfattar forskning omkring utredningsprocessen.

I denna bok hittar man alltså inte tydligt avgränsade beskrivningar av

mål, metod, utvärdering och resultat. Huvudvikten ligger istället i skildringar av de många samtidiga processer på olika nivåer som uppfattats som mest betydelsefulla. Resultatet är dessa processer och de förändringar de medfört i praktiken och tänkandet, samt samarbetspartners och familjers berättelser om sin egen utveckling.

När en pappa, blev tillfrågad om hur det hade varit att möta utredarna svarade han: "Då jag kom dit var jag så liten, för de var så stora. Men då tiden gick blev vi lika stora".